Artikeln som kursen "Lokalekonomiska återväxt" inspirerade

[Stephen Hinton]

Jag tycker det är intressant att läsa - nästan tre år senare - vad en besökare sade om Änggärdet då och oljetopp. Tack Sören för den fina artikeln!

Lokalekonomi är lösningen - ”Peak Oil” är inte problemet

Änggärde ekoby - och ett seminarium om lokalekonomi

Ett halvdussin familjer i Stockholmsområdet har bildat en bostadsrättsförening. Syftet är att leta rätt på en lagom stor lantgård som man kan omvandla till en ekoby. I Skebokvarn har man hittat en gård på 22 hektar varav 7 ha odlingsmark och med några ekonomibyggnader. Det är upprinnelsen till Änggärde ekoby.

När jag kommer till ett seminarium om lokalekonomi finns inte alls någon färdig ekoby att studera. Däremot samlas vi - några från föreningen, andra med intresse för lokalekonomi - för att resonera om hur det skall gå till att bygga upp en ekoby där några familjer bor i en nära gemenskap och där en god del av deras försörjning kommer från marken i en nära omgivning.

Jag imponeras av den samlade kompetens som finns hss ett dussin seminariedeltagare med olika bakgrund och erfarenheter, alla med detta gemensamma intresse att bygga upp en lokal ekonomi som kan frigöra oss från beroendet av den globala marknadsekonomi som kräver en ständig materiell tillväxt. Det är insikten att vi inte längre kan fortsätta att bygga på detta ständigt ökande beroende av billig energi som oljan svarat för, det är den insikten som skapat ett behov att finna en annan lösning för vårt samhälle. Det är nog inte fel att säga att Änggärde ekoby kan bli en god modell för ett nytt samhälle där lokal försörjning står i centrum.

I ett tidigare seminarium har man diskuterat metoder att odla på ett sätt som varaktigt samspelar med det omgivande biologiska livet. Vi brukar kalla det ekologisk odling. Den här gången är det ekonomin som står i fokus. Det är Oscar Kjellberg som leder seminariet. Han är ekonom och vd för JAK (som står för Jord, Arbete, Kapital), en bank som bygger på räntefri ekonomi. JAK bildades i Danmark för nära hundra år sedan av bönder som den gången riskerade att förlora sin jord i en storskalig spekulationsekonomi.

Klimathotet, vårt problem

Mer om tankarna bakom ekobyn och en lokal ekonomi kan du läsa i en artikel på sidan xx. Här vill jag ägna mig åt vår problematiska globala situation, den som gör det nödvändigt att bygga om vårt samhälle så att det vilar på hållbara lokala ekonomier. Oscar Kjellberg pekar på ”Peak Oil” som det stora grundläggande problemet. Vi har passerat toppen av vår oljetillförsel, tillgångarna blir knappare, räcker inte för den oproblematiska tillväxt vi vant oss vid. Kriser och konflikter om resurserna blir det förväntade resultatet.

Jag menar att det är klimathotet som är vårt stora omedelbara problem. Oljan kommer att räcka för att skapa klimatförändringar som på ett grundläggande sätt skadar det biologiska livet på jorden. På sikt kan all mänsklig kultur som vi känner den bli omöjlig, kanske kommer arten människa att gå under. Mot den bakgrunden är det inte Peak Oil som är vårt viktigaste bekymmer.

Klimatkrisens natur 

Klimatkrisen har två egenskaper som gör den förrädisk, som gör risken stor att motåtgärderna blir för små och kommer för sent.

Integrerande funktion, fördröjningar

Den första har att göra med att det är utsläppen av växthusgaser (som vi mäter i gigaton kol/år), som skapar en halt av växthusgaser i atmosfären (som vi mäter i ppm), som i sin tur ger en ökning av jordens medeltemperatur (som vi mäter i grader C). Och det är temperaturökningen som skapar vår klimatförändring.

Nu är CO2-halten en integrerande funktion av utsläppen. Det innebär att utsläppen kan pågå en lång tid (det har de gjort), innan halten blir så hög att temperaturökningen ger påtagliga effekter. När verkningarna av den högre CO2-halten blir märkbara ligger det nära till hands att minska utsläppen. Men även om vi momentant minskar utsläppen till noll kommer CO2-halten att ligga kvar på sitt höga värde (i verkligheten sker en CO2-absorption, även den en integrerande effekt, men mycket långsammare än ökningen).

Den här funktionen gör att vi inte kan förlita oss på att vi i tid får varningar som kan leda till förändringar, som i sin tur ger en förbättrad situation. Vi måste förlita oss på forskarnas varningar om vad som kommer att ske, trots att vi inte ännu märker effekterna. Till detta kommer mentala och politiska fördröjningar som gör att vi inte minskar våra utsläpp genast även om vi övertygats om att det är nödvändigt.

Självförstärkande processer, positiv återkoppling

En ännu farligare funktion är processer av positiv återkoppling som startar när temperaturökningen nått en viss nivå (skälet att man talar om att jordens medeltemperatur inte får stiga mer än 2 grader). Om permafrosten i de stora tundraområdena tinar börjar metan frigöras. Metan är en växthusgas som är mer än 20 gånger så kraftfull som koldioxid. Tillförseln av metan gör att temperaturen stiger så att permafrosten smälter snabbare så att mer metan frigörs… Det är detta som kallas positiv återkoppling eller en självförstärkande process. När den väl startat hjälper det inte att vi minskar våra mänskliga utsläpp av växthusgaser, då går utvecklingen sin egen väg tills allt metan frigjorts.

Något liknande händer när polarisen smälter. Då förvandlas snö- och isvidder, som reflekterar 80, 90 % av solstrålningen till öppet vatten, som absorberar lika mycket. Temperaturen stiger, mer is smälter och ersätts av öppet vatten, temperaturen stiger ännu mer… En självförstärkande process som slutar med att all is försvunnit.

Måttfullhetens förbannelse

I denna situation finns en risk at vi fattar ödesdigert felaktiga beslut. Vi behöver minska våra utsläpp med 80 % inom fem år för att vara säkra på att de självförstärkande processerna inte skall starta - för att vara säkra på att inte passera en ”point of no return”. Men en så radikal och snabb minskning kräver att vi ställer av huvuddelen av våra transporter, de svarar för en dominerande del av utsläppen. Detta skulle naturligtvis innebära en allvarlig störning i våra samhällsfunktioner, det är inte fel att tala om en kollaps i vårt västerländska industrisamhälle, det som vi vant oss att leva i.

I en sådan situation är det normala politiska förfarandet att kompromissa. Våra politiker talar om 20 % till 2020, då kan man hoppas att tekniska framsteg gör att vi inte behöver ändra vårt livssätt alltför mycket. Rörelser som Klimataktion, Naturskyddsföreningen , Svenska kyrkan talar om 40 eller 50 % till 2020, det är mycket mer radikalt än politikerna, man kan hoppas att det skall påverka de senare. Problemet är att om vi inte hejdar ökningen av CO2-halt, så att temperaturhöjningen håller sig inom två grader, då hjälper der inte att vår kompromissvilja var ambitiös.

Jag har formulerat detta som att det goda är det nödvändigas fiende.

 

Ett gammal riktväde - som vi närmar oss!

Jag brukar referera till Henning Rodhe, som 1989 skrev att vi måste minska våra globala utsläpp med 70 % inom 20 - 30 år. Tar vi hänsyn till ökningen sedan dess kan vi formulera den nödvändiga minskningen: 80 % inom 25 år +/- 5 år. 25 år från 1989 motsvarar 5 år från idag. Jag brukar dock säga 80 % till 2020 eftersom denna tidpunkt används i många sammanhang (men kanske är redan detta en riskabelt lång tid).

Jag har märkt hur bedömningarna alltmer närmar sig detta värde. Den bok jag läst senast i detta ämne är Lester Browns Plan B 3.0. Han säger:

…vi föreslår ”i Plan B en gemensam kraftansträngning för att nå en 80 procentig nedskärning av nettokoldioxidutsläppen före år 2020. Vårt mål är att hindra att koldioxidhalten i atmosfären överskrider 400 ppm, för att på det sättet begränsa den framtida uppvärmningen.”

Om man läser Lester Browns bok finner man dock att han - som de flesta - tror att vi i stort kan behålla vår samhällsstruktur och vårt livssätt, och förlita oss på att tekniska förändringar skulle minska utsläppen från bilar och andra apparater i vårt samhälle. Jag tror inte detta duger. Ett exempel kan belysa:

För tio år sedan beskrev Stefan Edman i Världens chans just vilka tekniska möjligheter vi har att minska utsläppen från våra bilar. Tio år senare beskrivs Sveriges bilpark som den tyngsta mest bränsleslukande i EU. Dett trots att Edman som Göran Pessons rådgivare borde ha haft goda möjligheter att påverka utvecklingen. Vi måste ta hänsyn till att andra faktorer än det tekniskt möjliga också påverkar utvecklingen.

Jag menar tvärtom att en kraftfull begränsning av privatbilismen - bland många andra åtgärder - skulle skapa ett nödvändigt medvetande hos hela befolkningen om vårt allvarliga läge. Ett läge som kräver radikala och snabba åtgärder.

Vi behöver ett hopp

Ett argument mot så kraftfulla varningar och så radikala krav på åtgärder brukar vara detta: Människan kan inte skrämmas till handling, vi får inte beröva människorna hoppet om en rik framtid trots allt. Annars blir vi förlamade och orkar inte handla.

Jag tror vi behöver hoppet. Men vi har i många sammanhang konstaterat att det inte är materiella tillgångar och en bekväm tillvaro som gör vårt liv rikt. När Churchill utmanade sina landsmän med ”blod, svett och tårar” var det några år av stor försakelse som väntade. Men hoppet var att bevara England fritt.

Sedan 1989 har vi förspillt tjugo år. De åtgärder som är nödvändiga i dag kommer att bli mycket obekväma. Det enda vi kan hoppas på är att jorden dock fortfarande kan bevaras som en plats där människan kan leva.

För den som tror att det är fysiskt omöjligt att ställa av vårt bilsamhälle på så kort tid har Lester Brown påmint om de radikala och snabba åtgärder som USA tvingade sin bilindustri att genomföra under andra världskriget:

Efter Pearl Harbour ”stämde Roosevelt möte med ledarna inom bilindustrin och klargjorde för dem att landet starkt förlitade sig på dem för att uppnå vapenproduktionsmålen.”

”Ursprungligen ville de fortsätta att tillverka bilar och bara lägga till vapenproduktionen. Vad de då ännu inte visste var att försäljningen av nya bilar snart skulle förbjudas. Från början av år 1942 till slutet av 1944, alltså under nästan tre år, framställdes på det hela taget inte några bilar i USA.

Förutom förbudet mot framställning och försäljning av bilar för privat bruk stoppades byggandet av landsvägar och vägar i bostadsområden och nöjeskörning förbjöds…”

”…Så blev 1942 ett rekordår; aldrig tidigare i landets historia hade en lika stor utvidgning av industriell produktion förekommit…  Från början av år 1942 och till slutet av 1944 överträffade USA de först uppställda målen många gånger om: i stället för 60 000 flygplan framställdes 229 600, en flotta så enorm att det är svårt att ens idag kunna föreställa sig den…”

Omställningen av den amerikanska bilindustrin skedde på några månader. Der avgörande var att man insåg att det var nödvändigt. Det är exakt samma sak som gäller för vår omställning idag.

Åter till Ekobyn

Våra resonemang om Änggärde ekoby var konstruktiva. De rörde alla de frågor - beträffande ekonomi - som en gemenskap behöver tänka på för att få en gemenskap med lokal ekonomi att fungera. En sida hade jag dock gärna sett att vi fördjupat.

Om en lokal gemenskap skall fungera måste det omgivande samhällets regler vara sådana att de stöder gemenskapen, och gör det enkelt för liknande gemenskaper att startas. Vi talade mycket om att anpassa verksamheten till de regler som finns idag. Men om ekobyn är en modell för det framtida samhälle vi behöver - ett samhälle som är mycket mindre beroende av transporter -  då måste samhället också ändra sina regler så att denna typ av gemenskaper blir den mest naturliga utformningen av vårt samhälle. Att påverka samhällets regelverk är den andra sidan av den utmaning som Änggärde ekoby står inför.

Den delen sker inte i en handvändning. Den kan synas övermäktig för en liten grupp. Här behövs bistånd från de folkrörelser som tror att vi behöver ett nytt samhälle. Men det är väl just grupper som Änggärde som kan väcka dessa frågor i våra rörelser. Det är de som mött de påtagliga problemen.

Och en snabb avställning av huvuddelen av vår privatbilism skulle övertyga oss alla om att vi behöver söka oss till andra samhällsmodeller.

På detta sätt kan de mötas, det stora problem som klimathotet ställt oss inför, och den lösning i form av lokala ekonomiska enheter som Änggärde ekoby är ett exempel på.

2009-07-09

Sören Lagergren